Nu igen

Nu sitter jag här igen klockan är 03.55 och bara 3 timmar kvar att jobba. Håller på med min sista hemtenta och det är bara att inse att hjärnan inte fungerar så här sent på natten. minnet som är dåligt i vanliga fall fungerar inte mer än ca 2 sekunder, katastrof. Läser något bra i boken och ska skriva ner det så har jag glömt det. Bara att inse att det inte funkar att plugga på natten/tidig morgon.

Snart är skolan slut och 3,5 år av mitt liv har försvunnit. Fast det har varit skönt att plugga, ska bli tufft att börja jobba igen efter nästan fyra års uppehåll från ett heltids jobb. Nä dags att hitta på något. ha de gött

TRÖTT

sitter på jobbet och väntar på att klockan ska gå 04.30 bara 2.30 timmar kvar. Börjar bli måttligt seg och försöker bara att hålla mig vaken.

Nu har jag börjat min sista kurs och jag är klar till sommaren med utbildningen. Helt otroligt att tiden har gått så fort 3,5 år svischade för bi. Mycket glädje, mycket sorg, mycket frustration, kränkningar och fantastiska stunder har man genomgått under dessa år. Just nu är jag måttligt trött på skolan samtidigt som jag kommer att sakna det mycket.

Kommentarer haha

Har idag varit inne på kommentarer på min blogg. Kan man göra annat än att skratta. Det står på engelska och att min blogg är intressant och har de hetaste informationen haha, haft ett inlägg på hela detta året. Man kan väl inget annat än att skratta och det gjorde mannen också när jag läste på engelska.
God natt sov så gott och jag har nu börjat min sista kurs på skolan, klar till sommaren, gött är det.

Livets hårda skola

Nu är det första mars och jag har skrivit ett inlägg i år, katastrof. Det har varit mycket som hänt och lusten till att skriva försvann. Fick brev från skolinspektionen förra veckan och jag blev otroligt glad samtidigt som jag blev otroligt frustrerad och arg. Jag har ju tidigare berättat om puckosjukan och jag fick bekräftat att det finns på riktigt.

Det som har hänt är att min ena son som går i 8:an som har dyslexi inte får den hjälp som han har rätt till, efter att hans storebror gick i samma högstadie kände jag att nu får det verkligen räcka med dåliga bortförklaringar från skolans sida och som har extremt dålig utbildning för barnen. Jag lämnade in en anmälan till skolinspektionen i oktober, fick yttra mig i december angående vad skolan och kommunen hade gett för yttrande på min anmälan. Det som stod från skolan och kommunens sida är att de har gjort rätt och följt alla riktlinjer. Jag fick svar från skolinspektionen att skolan har mycket brister angående deras arbetsätt och dokumentering kring elevens kunskapsutveckling. Jag fick rätt i allt som jag hade klagat på i anmälan och det innebär att skolan har stora brister och att dom inte gör tillräckligt i vad deras riktlinjer innebär. Jag hade rätt, lilla jag hade rätt, jag har kunskap och jag fick rätt, en sådan fantastisk känsla. Äldsta sonen är snart 19 år i 12 år har jag kämpat för vissa saker för mina barn och jag har alltid blivit idiotförklarad, och skolan har kommit med bortförklaringar. Jag är ingen idiot, det visste jag, men ibland så är man väldigt ensam när man ska stå på sig mot saker som är orättvist och fel.

En sak som jag bir mörkrädd på är att just den erfarenhet jag har från mina barns skolgång är bristen på kunskap, kunskapen att alla barn är olika, unika och lär sig på olika sätt, enligt läroplanen så ska barn lära sig efter sin individuella förmåga. Men skolan följer enbart " normal kurvan" de barn som följer genomsnittsvärdet. För att få ett genomsnittsvärde plusar man alla barnen och delar i lika många barn då får man ett genomsnittvärde eller som det heter i skolans värd "normalvärde" alla som inte följer normal värdet är det fel på, de passar inte in i skolans värld. Men ska inte skolan spegla samhället, enligt läroplanen?

Alla är inte forskare och akademiker, vi har även städare, bilmekaniker, snickare, omsorgspersonal, sjukskötersker, vårdbiträden m.m. Hur ska samhället fungera om man inte ser att alla är olika?
Nog svammlat för inatt, sov gott fortsättning följer och ja jag är på väg uppåt igen, men ett litet steg i taget.

Året som bara försvann

Sitter och funderar över vad som hänt sista tiden. Känner mig allmänt deppig och har otroligt lite lust att göra något. Just nu är det C-uppsatsen som gäller och fy vad tråkigt det är, sen att man inte fattar hur man ska göra eller vad handledaren vill att man ska göra, det är inte lätt.

I söndags var vi på 80- års kalas då min mormor fyllde år. En fantastiskt människa med en fantastisk släkt. Mormors moster Greta var också där, bara 97 år gammal. Samtalsämnena under kalaset var vilka som hade dött, nä man blir inte alls deppig. Fast jag blir otroligt glad hur pigga alla äldre i släkten är, inte många som klagar över att de har blivit äldre fast genomsnittet ligger på 70 plus.

Nu är det nytt år och egentligen ska väl allt bli bättre och alla börjar ta tag i sina liv, med nyårslöften och allt. Men själv känner jag mig bara nere, svårt att sova, sover på fel tider och är allmänt trött. Vet inte riktigt var man ska börja för att bli lite gladare, piggare och ha en massa energi.

Funderar över om jag ska byta namn på bloggen till  deppigt- nytt-liv-utan-energi.