Dyslexi

Äntligen kom svaret! Ja, sonen har dyslexi. Känns skönt att få veta. Träffade psykologen idag och han gick igenom vad han hade kommit fram till. Tänk att det skall behöva ta 5 år och 24 möten med skolan och flera påtryckningar innan det skall hända något. Allt började i klass 1-2, Blev iväg skickad på hörselkontroll, syntest,läkarkontroller med mera. Har haft antalet möten med skolan, där de mer eller mindre bara har konstaterat att det är fel på våran familj. Att det är vårat fel att han inte hänger med i skolan. Men att man hela tiden har sagt att läxorna är för svåra för honom och att vi inte kan hjälpa honom för det är för svårt för honom. Hans självförtroende blir inte bättre om man får för svåra uppgifter att göra har de fortfarande inte fattat. När vi läste igenom utredningen så stämmer den till 98% också på våran äldsta son. Ett exempel från våran äldsta son på hans åtgärdsprogram: Måste koncentrera sig bättre på genomgångarna vid början av lektionen. Sen att de har extremt svårt att komma ihåg vad den första meningen handlar om när läraren har kommit till 3 meningen, frågan är hur mycket de kommer ihåg av hela genomgången, 10% kanske om de har tur. Jag tycker så otroligt synd om mina barn som har gått igenom så mycket i skolan utan att någon av lärarna har förstått vad de behöver hjälp med eller ens försökt förstå vad de behöver för hjälp. Det blir väl snart ett möte till med skolan och då ska de få höra både det ena och det andra. Jag är så otroligt jävla förbannad på hur de har behandlat oss som familj och mig som mamma. Tyvärr tänker jag inte ta upp allt som har sagts på alla dessa möten för då hade ni blivit mörkrädda för hur skolan kan behandla föräldrar och barn. Har ju även blivit jagad av skolsköterskan, tillslut trodde min man att jag led av konspirationsförföljelse. Men när jag tillslut konfronterade henne och frågade varför hon höll på att jaga mig som mamma så svarar hon: Mammor tar ju mest ansvar för sina barn. Är det så jävla konstigt när de hela tiden jagar mammorna och aldrig ringer papporna.
Samma sak har det varit på BVC alltid har det varit en massa klagomål. Men den dagen man blir så jävla trött på att lyssna på dem och man tar med sig gubben så är allt så himmla bra. Har pratat med många mammor som känner och har märkt samma sak. Samma är det på utvecklingssamtal, går man själv så lägger de på en massa saker och klagomål, när gubben är med så kommer inte ens hälften fram och allt är lite bättre. Jag hoppas att allt kommer att ordna sig, men jag vet även att jag inte kommer få det lungt, nu gäller det att skolan plockar fram hjälpmedlena som han skall ha och jag vet att jag kommer få ligga på mycket även här. Ibland är det övermäktigt hur mycket man skall hinna göra som förälder, Men varför möter man hela tiden på ett motstånd istället för att få hjälp på traven.
Jag har en liten fråga om någon kan svara på den: När kan man se på ett barn om de lider av ex. Dyslexi vid vilken ålder?
Tacksam för svar...
nä nu är det dags för sängen, tidig uppgång och iväg till skolan...