Första gången på 10 år som jag har lämnat mina barn på förskolan under mellandagarna. Det känns lite tufft bara för att man skall ta igen praktikdagar, hade det varit något så viktigt som att känna lite extra pengar så hade det väl varit en grej. Inte är jag bitter för det inte det minsta, kanske lite. Men vad gör man bara att bita ihop och hoppas att man kommer att bli godkänd på kursen. Har ju ingen annan tid att ta igen den på så då blir det som det blir. Jag önskar att jag visste vad de var ute efter, vad jag skall kunna men det känns som de kräver alldeles för mycket av mig. Jag har inte ens gått klart första året har över 2,5 år kvar eller är det meningen att jag skall vara färdig utbildad på 2 månader, ibland så känns det så. Vi läser en massa böcker och när man kommer ut på praktiken känns det som det ända du skall kunna göra är att planera en samling på 10 min och utvärdera den i verksamheten. Men vad gör man då under resten av tiden? Dricker kaffe, snackar skit med sina arbetskolleger eller egen tid, nä det är inte riktigt så det går till. Men resten av verksamheten är väl också viktig, jag antar att jag ska komma ut och testa och göra saker men jag undrar på vilken nivå, just nu känns det som jag har kraven på mig som om det var den sista terminen, samtidigt som jag inte får vara med och planera eller ha egen tid som samlingar för att de har fri lek in planerad, samtidigt har jag aldrig sätt dem leka tillsammans med barnen, så som det står är så viktigt i ena kurslitteraturen. Kanske är jag lite nere just nu, kanske kunde förkylningen släppa. Det hade varit helt underbart att ligga på toppen av må bra skalan. Hjärtat slår bara fortare och fortare och jag känner att jag är på väg att tappa kontrollen igen. Fan, jag som mådde så bra för 4 veckor sedan. Det man bygger upp under lång tid kan verkligen raseras fort, tycker bara att det är så synd att allt skall ta så otroligt lång tid innan man börjar bygga upp det igen och varför tar det så kort tid att raseras? Varför skall det ta så korttid? Bara att börja om igen. Men vad skall man göra för att må bra hela tiden?
Vill bara säga tack till min älskade man som står ut med mig, jag älskar dig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar