Frustration

Jag känner en stor frustration varför vi alltid drabbas av glömska. Varför glöms vi alltid bort? Är inte vi viktiga? Är inte mina barn viktiga?
Nu skall jag dra historien igen. Min näst äldsta son som har haft det jätte jobbigt med läs och skriv i skolan, han går nu andra terminen i sexan. Det har varit många möten med skolan och en massa krav på oss som föräldrar. I andra klass på utvecklingssamtalet la de upp vad vi skulle göra hemma för att hjälpa han på bästa sätt, för de kom ingenstans med honom i skolan. Hur skall jag kunna hjälpa honom om inte de i skolan inte kan hjälpa honom? De har ju åtminstone ha en utbildning? Självklart gör man så gott man kan.

Turerna har varit många under dessa 6 år. Jag kan tyvärr inte räkna upp alla dessa möten som har varit, för det är alldeles för många.
När min son går första terminen i femman tycker jag att de skall göra en utredning om han har dyslexi. Till svar får jag - Ja, det kanske hade varit bra, för läsningen borde ju ha kommit igång nu. Nästa möte, ca 3 månader senare har specialläraren gjort ett test på honom som visar att han har svårt med många av de olika delarna. Till svar får jag - Nej, han har inte dyslexi för då hade det visat sig på den ena stapeln i testet.

Det går fortfarande trögt för hans läsning och i slutet av femman kräver jag igen att han skall utredas så att han kan få rätt hjälp i skolan.
Har ju även haft ett antal duster med min äldsta sons skola då han har stora problem med matematiken. Jag anser att bara för att man får extra hjälp innebär det inte att barnet får rätt hjälp. Det måste väl ligga i allas intressen att man tar in specialhjälp för att kunna förstå hur barnet fungerar? Kommunen har mycket resurser, men varför använder inte skolan den hjälp som finns att få?

Iallafall i början av sexan träffar vi skolpsykologen, rektor, kurator och lärare i ett möte. De skall äntligen börja göra en utredning, tyvärr dröjer den till början av november för att det är många barn före. Det är helt ok bara den blir gjord. I mitten av november är utredningen klar och den visar DYSLEXI, åh vad förvånad jag blir eller inte. Den visar klart och tydligt hur han fungerar och vilka delar som han har svårt med. Skolpsykologen skriver upp i sin almanacka att han skall ta kontakt med skolan.

Nu är det den andre februari, det har gått över 2½ månad, jag har kontaktat skolan och även skolpsykologen för att fråga vad som händer med min son i skolan efter hans utredning. Idag får jag till svar att Skolpsykologen hade glömt av att kontakta skolan. JAG BLIR GALEN! Skall verkligen jag göra även deras jobb? Får det verkligen gå till så här? Visst han bad om ursäkt och så vidare men va fan hjälper det min son, tiden rullar på, snart har hela terminen i sexan gått.

Jag har klagat förut att vissa saker hela tiden drar ut på tiden eller glöms av, att det ofta drabbar våran familj. Men det är ingen som tror på oss. Att jag måste dra i trådarna för att det skall hända något. Varför måste jag lägga energi på att göra andras jobb, jag har tillräckligt att göra med allt annat. NÄ, Jag känner bara ett stort missnöje med mina barns skolan, VA FAN HÅLLER DE PÅ MED!